Det har gått över 10 år sen min tragiska olycka, då jag slog mig blodig och min kära syster bar mig hem. Egentligen hade jag bara skrapat upp knäna och händerna och slagit av en tand, inte så jättefarligt med andra ord, men ändå.. jäkla sparkcykel! Jag hoppas att dagens sparkcyklar inte tvärnitar när man kör på en liten sten, och att dagens barn tar emot sig mest med armarna när de ramlar och inte lika mycket med tänderna. Det gör ont i mig varje gång jag ser ett barn åka omkring på en sån hemsk sak.
Det jag skulle komma fram till var att jag haft konstant ont i min tand sen dess och ingen tandläkare har gjort nåt åt saken. Förutom nu då, för nu har jag varit hos tandläkaren här i Skövde typ 4 ggr och nu har de äntligen fixat den. Skönt att slippa den konstanta smärtan, men det är samtidigt lite tråkigt, för jag gillar att gå till tandläkaren. Man kan ju bara luta sig tillbaka i stolen och sova en stund, och sicklar gör man inte heller för man har ju den där spagettisugen i munnen (undrar vad den heter egentligen, jag fick alltid höra det namnet när jag var liten, men det är nog påhittat för att barn ska tycka att den är skojig).
Nåväl. Hejs.
Kommentera